Där jag alltid velat vara
Det var längesen jag kunde säga att allting är bra, men jag kan nog faktiskt säga det nu sen några månader tillbaka. Visst saknar jag min Devilhund varje sekund, men saker är ändå bra. Ingen depression, problemen som existerar är ganska lätta, typ "vem ska ta disken idag?" och mina tankar är inte längre djupare än Marianergraven.
Jag börjar att bli vuxen. Veckohandlar, betalar räkningar när de kommer, är sambo och djurägare, har fått en fin kontakt med min son, ska börja plugga för att sedan kunna få jobb. Ja, mitt liv är nog faktiskt ganska bra just nu.
Det känns på ett sätt konstigt att ha nått precis den platsen i livet jag ville komma till. Jag menar, vad ska hända nu? Lägger upp planer för framtiden. Ska flytta till Skåne om två år då skolan är slut, ska utbilda mig antingen till undersköterska eller lärare, drömmer om att åka till Thailand.
Det känns på ett sätt konstigt att ha nått precis den platsen i livet jag ville komma till. Jag menar, vad ska hända nu? Lägger upp planer för framtiden. Ska flytta till Skåne om två år då skolan är slut, ska utbilda mig antingen till undersköterska eller lärare, drömmer om att åka till Thailand.
Jag ska på läkarbesök den sjunde september, då ska jag ta upp med dom att jag vill trappa ut medicinen. Jag känner inte längre att jag behöver något stämningsstabiliserande, min livssituation är i sig så pass stabiliserad att jag inte har någon ångest. Har inte skadat mig sen december, är drogfri, kommer snart att ha en bättre inkomst än vad jag någonsin haft. Visst, 10,500 per månad kanske inte är jättemycket, men det är definitivt tillräckligt för att klara sig och dessutom kunna unna sig saker ibland som frisörbesök och gymkort.
Jag är precis där jag vill vara; I början av mitt nya liv. Jag gömmer mig inte för folk längre, går utanför dörren trots min sociala fobi, veckohandlar och storstädar. Jag kanske inte har jätteroligt hela tiden, men jag tror det är en grej i att vara vuxen.
Jag har min sambo att tacka väldigt mycket för detta, men det är ändå jag själv som gjort det största jobbet, och jag är stolt. Äntligen kan jag vara den jag är och faktiskt tycka om mig själv. Livet var inte så omöjligt ändå när allt kom omkring.
