Jag har fått frågan idag, som många gånger innan, varför min son inte bor hos mig och jag ska försöka förklara...

Jag blev gravid som alldeles för ung, jag var bara sjutton år gammal. Jag visste inte vem som var pappan och det i sig var väl lite av en skandal, men jag valde ändå att behålla då jag inte skulle kunna göra en abort. Jag är lite av en abortmotståndare men självklart accepterar jag andras val att göra det, jag känner bara att det inte är något för mig.

Under graviditeten blev jag tillsammans med en kille. Han var en av de tre som skulle kunnat vara pappa och då vi hade varit bästa vänner en tid innan så trodde jag att allt skulle vara lugnt. Vi flyttade ihop och jag var jättelycklig.

Första tiden var bra, det kan jag inte säga något om, dock varade det inte jättelänge. Långsamt påbörjades en psykisk misshandel av mig som tillslut fick mig att må så dåligt att jag knappt orkade ta hand om mig själv.

Emanuel blev alldeles för tidigt född. I vecka 28 fick jag honom efter att ha varit inlagd på sjukhus i Uppsala ett par dagar. När han kom var han så liten att ingen visste om han skulle överleva, det i sig var ett trauma.

Medan vi var kvar på sjukhuset började även mail med utdrag från min Facebook och mail att komma till både mig och min pojkvän med text som "vet din pojkvän om detta?". Då jag var det man kallar "stökig tonåring" så fanns det en del i min historia jag verkligen inte orkade prata med honom om och mailen fick mig att må extremt dåligt. I efterhand fick jag veta att det var min dåvarande pojkvän som hackat mina lösenord och skickat mailen.

Efter en tid på sjukhuset då min pojkvän lyckats bryta ned mig så pass att jag knappt orkade vara mamma så blev soc inblandade. Kuratorn på sjukhuset som visste att jag mådde väldigt dåligt (dock inte varför då jag inte ville dela det med någon) hade blandat in dom och de föreslog mamma-barn boende vilket jag sa emot från början då jag verkligen älskade min dåvarande pojkvän och inte ville se vad han faktiskt utsatte mig för.

Då jag ett par dagar senare ringde till soc och sa att jag bestämt mig för att acceptera deras erbjudande ändå så gav dom mig beskedet att min son skulle familjehemsplaceras och att de skulle komma på möte på måndagen (det var fredag då vi pratade i telefonen). 

Då de kom på måndagen fick jag veta att familjehemmet redan var bestämt och att de var påväg. Då fick jag ta det svåraste avskedet jag någonsin tagit, av mitt eget barn.

Jag mår nu så otroligt mycket bättre än vad jag gjorde på den tiden. Jag lämnade min dåvarande pojkvän ett år efter att min son föddes och idag är den killen en hemlös narkoman. Han har även hunnit med en vända på rättspsyk i Säter då han knivhotade två tjejer.

Dock går det inte att bevisa för socialtjänsten att jag faktiskt kan ta hand om min son idag. De tror att jag fortfarande är den person jag var på den tiden trots att flera år har gått och vi får bara ses då familjehemmet är i närheten. Därför är det väldigt svårt att skapa en fungerande relation. Familjehemmet har även lärt honom att kalla dom för mamma och pappa. Vi kämpar för att låta honom få flytta hem till sin pappa och ska upp i rätten en gång till ganska snart. Sveriges radio håller också på med ett reportage om vårt fall då det i socialtjänstutredningen förekommer många lögner om både mig och hans pappa. Om Emanuel fick flytta hem till sin pappa så skulle det hjälpa oss att få en mycket mer naturlig relation till varandra än i närheten av familjehemmet som inte accepterar oss som föräldrar då de vill se Emanuel som sin egen son. I längden skulle vi även kunna ha gemensam vårdnad då jag gått ut skolan och flyttat närmare.

Jag hoppas och drömmer varje dag om att få hem min son. Att det finns ett starkt band emellan oss finns det ingen tvekan om då han sist jag åkte därifrån la sig på golvet och sparkade och verkligen inte ville åka ifrån mig. Min son är en del av mig och jag tänker på honom varje sekund. Tyvärr är det svårt att ta sig ur socialtjänstens grepp då de har svårt att se att personer kommer vidare med sina liv, men jag hoppas att i framtiden kunna skaffa barn som faktiskt får bo med mig.

Jag hoppas att få folks förståelse istället för folks dömande. Att min son inte bor hos mig beror inte på mig som människa utan på en rad olika faktorer jag inte själv kunde påverka. Jag är en bra människa och jag skulle bli en bra mamma, det vet jag.