Idag gråter jag. Jag har precis insett att tiden jag har kvar med min Devil är räknad, detta blir troligen sista sommaren.

 

Som barn tjatade jag alltid om en hund. Det stod alltid högst på alla önskelistor och ni kan tänka er min lycka när jag fyllde tretton och äntligen fick hem min pälskling. Han var det finaste jag någonsin sett. Fick plats i jackfickan och alla lät honom följa med överallt, till och med på Mc Donalds fick han följa med då alla tyckte att han var helt bedårande.

 

Slutet av 2010 eller början av 2011 fick Devil diskbråck. Vi hade varit ute på promenad och var påväg in då Devil halvvägs uppför trappan började skrika. Vi tog in honom och virade in honom i en filt. Han hade så ont att han bara skakade och kissade på sig. Jag är så otroligt tacksam till Kattkommando Syd som skapade en insamling för att Devil skulle kunna ligga på djursjukhus och få den vård han behövde för att kunna överleva. Dock fick vi veta något hemskt, hans två diskbråck satt på ställen som gjorde det omöjligt att operera och vi förstod redan då att han inte skulle bli lika gammal som han borde blivit. Tiden var räknad.

 

Sedan Devil blev sjuk så har jag gjort allt för att han ändå skulle få ett så bra liv som möjligt. Det veterinären först sa var att han aldrig mer skulle få hoppa och aldrig mer leka med andra hundar, dock har jag alltid tänkt att hellre att han får leva livet fullt ut men lite kortare än att han får ett långt men tråkigt liv. Det kanske är jättedumt av mig att tänka så, men jag har alltid velat ge honom ett så normalt hundliv som möjligt trots sjukdom.

 

Ett par gånger under vintertid har Devil fått anfall i smärta igen. Dock har jag alltid väntat till dagen efter för att se om han blir bättre (han har aldrig varit lika sjuk som första gången) och det har han alltid blivit. Min Devil har alltid varit en riktig kämpe.

 

Tyvärr åldras alla och blir gamla och vissa snabbare än andra. Bara det senaste året har hunden jag älskat och vårdat förändrats. Han har inte mycket energi kvar, är sällan han vill gå långa promenader och han kommer sällan när jag ropar. Ibland kommer han inte ens när jag ska ge honom godis. Han leker även mindre och mindre med Sativa utan ligger hellre i gräset och tar det lugnt. Jag är rädd att han kanske har ont och jag vet att en vinter till inte skulle vara bra för honom. Därför tror jag att han måste tas bort till hösten.

 

Att avliva Devil känns som att avliva ett syskon. Jag förstår inte hur jag någonsin ska bli glad efter det. Jag är glad att jag köpte Sativa för ett och ett halvt år sedan, då blir jag inte utan hund. Känner dock att ingen någonsin kan ta Devils plats. Han var min första hund och vi har ett väldigt speciellt band till varandra.

 

Jag kommer alltid att älska min Devil och han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att glömma honom. Att ta bort honom kommer vara bland det mest oegoistiska jag gör i mitt liv, för att jag inte vill se honom lida. Trots allt var det jag som en gång tog beslutet att låta honom leva ett kort men lyckligt liv, det känns bara så fruktansvärt sorgligt att det snart är över. Jag undrar om jag någonsin blir glad igen när han är borta. Min Devil. ♥