Jag hittade idag tillbaka till min gamla blogg. Även om alla inlägg är raderade och bortglömda så finns bilder kvar.

 

De flesta av bilderna är tagna då jag var arton och nitton år gammal. Jag hade en trasig relation som jag ändå försökte klamra mig fast vid trots att min dåvarande pojkvän misshandlade mig svårt psykiskt och mitt självförtroende var på minus. Jag kom då på den brillianta idén att ställa upp på sexuellt utmanande bilder och nakenposering. Jag trodde att kanske kunde jag få den bekräftelsen där som min pojkvän inte kunde ge mig och som tagits ifrån mig efter år av mobbning. Kanske kunde jag må bättre om jag blev någon folk kände igen. Kanske kunde jag då slippa min ångest.

Jag drömde om att bli någon, få upprättelse för allt ont folk gjort mig och att bli ihågkommen. Jag försökte måla upp inför allmänheten att jag levde ett glamouröst liv med resor och fotoshoots. Jag medvetet provocerade folk för att väcka reaktioner, för att bli ihågkommen. Jag låtsades stå för åsikter jag inte alls hade, tillslut visste jag knappt ens vem jag själv var.

 

Vissa av bilderna finns det potential i. Jag kan se det än idag. Vissa bilder är bara rentutsagt vidriga. Hur kunde jag ens ställa upp på den typen av fotografi som jag gjorde? Hur kunde jag kasta bort den jag egentligen är för en temporär lycka vilken gick över så fort jag hade publicerat bilderna?

 

Visst, det hjälpte för stunden. Jag ljuger om jag säger annat. Det var kryssningar i lyxhytt, Stockholmsresor, fina restauranger, ibland lite för mycket pengar i fickan. Jag trodde mig kunna ha en framtida karriär och blev även intalad det då jag snabbt utvecklades. Jag hade till och med fått ett halvt löfte om att få bröstoperationen jag alltid drömt om betalad (jag kan gå in mer på varför jag vill det i ett senare inlägg). Men var jag lycklig? Nej. Det gick inte att lämna mig själv bakom mig. Det gick inte att bygga upp en ny person som man skapar en gubbe i The Sims. Långvarig lycka är värd mer än vad alla snygga kläder och uppmärksamhet kan ge tillsammans. Idag har jag faktiskt kommit en bra bit på vägen för att uppnå den lyckan.

 

Jag vet att jag alltid kommer att bli dömd för de åren av mitt liv. Jag kommer alltid att bli sedd som en slampa, som en camgirl, som en nakenmodell. Dock vill jag be er att snälla, försök se bakom allt sånt där. Försök att se personen bakom ett superblonderat hår, bakom push up-behås. Det finns alltid en anledning till att folk hamnar där de hamnar och även om ytan kan verka positiv så betyder inte det att det inte kan finnas ett känslomässigt kaos inuti.

 

Jag tänker nu publicera ett par bilder från den tiden. För att jag inte skäms. För att jag är stolt som faktiskt hittat mig själv igen. Det finns en smutsig värld där ute, jag vet det för att jag har sett den. Jag säger inte att alla fotografer är hemska människor för så är verkligen inte fallet, men själva industrin som går ut på att göra tjejer till sexualiserade objekt tycker jag inte om. Jag säger inte heller att jag aldrig mer tänker fotograferas eller modella, för det kanske jag gör någon gång igen, jag säger bara att jag inte tänker försöka skapa något som inte finns. Jag är värd mer än så. Jag är född till att vara mig själv.